Innebandy är Sveriges största inomhusidrott, med över 120 000 licensierade spelare och mer än 1000 föreningar. Sporten uppstod antagligen på fritidsgårdar under 1960-talet, och blev alltmer populär under det efterföljande decenniet. 21 september 1979 grundades Sveriges första innebandyklubb, Sala IBK, och året därpå hölls det första svenska mästerskapet, som vanns av JiTe från Åstorp i Skåne.

Svenska Innebandyförbundet

1981 bildades Svenska Innebandyförbundet, som dock var en del av Svenska Landhockeyförbundet fram till 1985, då man blev självständig medlem i Riksidrottsförbundet. Året därpå bildades International Floorball Federation, som är det internationella innebandyförbundet och som idag har 49 medlemsorganisationer, omfattande 267 000 registrerade spelare. Sporten är framför allt populär i Sverige, Finland, Norge, Tjeckien och Schweiz, och det är oftast dessa lag som återfinns på pallplatserna när VM spelas. Utomlands är sporten känd som floorball (i engelskspråkiga länder) eller unihockey (i det tyska språkområdet).

Regler

Innebandy spelas vanligen på en spelplan som mäter 40×20 meter, enligt reglerna får den vara mellan 36×18 och 44×22 meter. Varje lag består av fem utespelare och en målvakt. Med avbytare inräknade får varje lag ställa upp med högst 20 spelare.
En match består av tre perioder à 20 minuter, med två pauser på tio minuter vardera mellan perioderna. Vid dessa pauser äger sidbyte rum.
Vid regelbrott kan frislag utdömas, eller, om regelbrottet sker vid målchans, straffslag. Vid regelbrott kan även utvisningar om 2, 5 eller 2 + 10 minuter, eller för resten av matchen. Vid en utvisning om 2 + 10 minuter får det felande laget spela med en spelare mindre i två minuter, och sedan får den felande spelaren sitta på bänken i ytterligare tio minuter, medan en annan spelare i laget tar dennes plats på plan.
Vanliga regelbrott är slag på klubban, knuffar, liggande spel, passa bollen med foten, hands, att spela utan klubba eller att nicka.